Det var länge sedan jag bloggade, dels för att jag saknat inspo och dels för att ja, vet inte vad och hur jag skulle uttrycka mig. Idag kom känslan av att behöva skriva av sig som en bomb. Tur datorn stod en meter bort när infallet kom...
Senaste året har jag mått fysiskt väldigt dåligt. För ungefär ett år sedan sökte jag till vårdcentralen pga svullna händer och kli i fingrarna. Fick en salva, inga blodprov togs. Okej. Det kom då och då tillbaka.
Varit trött, så pass trött att kroppen knappt burit mig. har gått in i saker, känt mig svimfärdigt och nästintill haft svårt att stå på benen och hålla ögonen öppna. Oavsett vart jag varit någonstans.
Jag har varit gråtfärdig av trötthet och såklart har träningen som jag så gärna VILL utföra varit upp och ner, kraften att ta sig dit har inte funnits helt enkelt.
Illamående. Jag har gjort graviditetstest men såklart visade det ingen bebis i magen. Okej. Men illamåendet kvarstod, som om något satt fast i halsen och ville upp. Tryckte på kräkreflexen men utan att det hände något mer. Vissa perioder har jag varit så illamående att jag knappt fått i mig mat, godis och glass har däremot gått helt okej...
Huvudvärk, varje morgon, varje steg utanför huset fick mig huvud att nästintill explodera!!!!
I september fick jag nån slags panikångest attack. Jag mins det som om det var igår. Förskolan ringde och Agnes mådde inte alls bra! Jag fick svårt att andas och började gråta. Oron över min dotter och stressen att hon inte mådde bra blev för mycket. Jag sjukskrev mig resten av veckan och sa sen upp mig för att kunna vara hemma mer och börja ta det lite lugnt, för Agnes OCH Adrians skull (Lillkillen visade också tecken på att inte må bra...såklart)
I november gav jag mig återigen till vårdcentralen efter att ha hittat en stor knöl på halsen. Okej, nu kanske hag förstår varför jag mått som jag gjort tänkte jag... Läkaren var helt underbar. Han klämde och kände och han skickade efter alla tänkbara prov. Sköldkörteln, cancerprover, blodsocker. Men nej. Visade inga avvikelser alls och tack gode gud, hann tänka cancer då vi har det i familjen, tusen gånger om.
Januari kom, 20 timmars jobbvecka, helt perfekt. Agnes fick sin resurs. Hejja mig som stod på mig inför kommunen. Allt kändes som om det var på väg i rätt riktning, men min trötthet och mitt illamående blev aldrig bättre... En dag började kroppen klia. Det kliade så jag höll på att bli tokig. Kunde inte sova, klådan över kroppen spred sig överallt. Händer, fötter, huvud, mage, rygg, armar. På ryggen och bröstet hade jag tillslut nästan kliat så mycket att det började blöda.
På väg hem från jobbet, det där förbannade illamåendet,yrsel och svettningar. UT. MÅSTE UT från tåget.
Detta skedde 3 gånger på kort tid och jag började ta med mig nötter i väskan för att förebygga åksjukan.
men tänk om det var en allergichock började jag tänka, klådan och illamåendet osv.
Eller ja, åksjuka.
När jag fick samma symtom hemma i köket när en god vän närvarade började jag iallafall inse att det var inte åksjuka och blodsocker fall hade jag svårt att tro då jag ätit bra under hela dagen.
Dagen efter ringde jag till vårdcentralen igen.
Panikångest sa läkaren och undrade om det kändes troligt?
kunde inget annat än att säga ja...
Jag fick utskrivet orodämpande att ta innan natten.
Tog dessa och dagen efter vaknade jag förs första gången på nästan 1.5 år utan huvudvärk och ont i käkarna.
Effekten av ångestdämpandet -12 timmar vilket ger mig ro även dagtid.
Att åka iväg hemifrån dock, att vara social och träffa vänner utanför mina dörrar, det tar dock inga piller bort oron inför. Magen börjar krångla, illamående och allmän oro sprider sig som en löpeld. Att åka till Göteborg och känns huvudvärken komma. Att vara så trött när jag väl kommer hem att tårarna bara vill komma. Jag hade saknat både man och dotter så mycket men när de väl kommer hem så orkar jag inte umgås något alls...
Lägga sig i soffan och känna hur tung kroppen är, att gråta av trötthet och att känna stressen ta tag som en strypning över halsen.
Imorgon är det vardag. imorgon är det vardag imorgon är det vardag.
Jag jobbar och när jag är där, gör jag verkligen det jag ska, jag är där för barnen osv men när man känner att det man helst av allt vill göra är...ingenting. Det stressar mig då jag inte egentligen är en människa som inte vill göra någonting.
Att leva med ångest är så jävla jobbigt. Det i sig är stressande. Jag läser och läser följer massor av föräldrar, i huvudsak mammor som har barn med speciella behov som är sjukskrivna, som kämpar emot stress och ångest osv osv...och jag inser att jag är en av dem. jag säger inte att allt med Agnes är den enda orsaken, jag inser ju att det finns visa gener som innefattar ångest i min familj. Men att ständigt oroa sig och att se sin dotter och se hennes flackande blickar. Det gör ont. Det stressar.Det är bättre nu sen vi fick resurs men stundtals och framför allt hemma så är det jobbigt ibland. Att tacka nej till kalas på kalas är också en sån där sak som gör ont... Även om det kan verka som en löjlig sak.
En sak är iallafall säker, det är svårt att förklara. Det är svårt att förstå om man ej lever i det 24/7. För andra kan det tycka att man överdriver men så är det bara under vissa stunder som man ser och hör. Jag ser allt. Hör allt. Jag känner min dotter och läser henne som en öppen bok och när jag ser den där blicken...av trötthet...av stress ...av flackande...då gör det så jävla ont att jag vill gråta!
Det är som allt kommer emot en just nu. All ångest, allt man undantryckt genom åren. Allt bara swishar förbi och vissa dagar kan jag ej hindra det. Jag är så tacksam över att ha en man som låter mig falla i gråt vid matbordet när vi blivit ensamma kvar. I slutändan så kunde jag ej vara i tryggare händer. Tack och lov!
Jag vägrar låta ångesten vinna över mig. Jag tränar. Försöker hitta en bra kostbalans och gör val hela tiden. Jag försöker le, skratta, utmana mig. Jag försöker njuta av nuet.
Ibland är det svårt men ångesten ska inte få vinna.
tack för mej
